Hej då Abisko!

I skrivandets stund sitter jag på ett tåg i Boden redo att åka mot Umeå. Resan så här långt har gått bra då jag större delen av vägen har sovit. En citadon mot ryggvärk och sen natti natti.

Att lämna Abisko kändes inte så farligt. Däremot farväl-kramarna kändes. Det var inte långt ifrån att en tår skulle rulla ner för kinden. Men jag tänker så här, även fast jag inte vet när vi kommer ses nästa gång så kommer kontakten att finnas till dom som betyder nått, och vi kommer ses. Det tvekar jag inte på. De har ju trots allt varit en del av min familj i ett halvår...

Nu väntar Umeå samt Kreta med nya intryck!