Igår slog det mig igen, som flera gånger förr, att det är så fruktansvärt vackert här uppe där jag befinner mig! Och jag önskar, som fler gånger förr även här, att ni kunde få se genom mina ögon vad jag ser. Eller, enklast hade ju varit om ni också var här och upplevde det själva.
Igår kväll åkte jag ner med linbanan. Och för det första är ju utsikten bara den ett fenomen, men sen månljuset, månskuggorna, stjärnor på himlen och horisonten med lapporten. Allt var helt sjukt. Och jag blev lite kär. Igen. I Abisko.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar