Efter ett samtal med Cissi om fåglar och råttor kom vi osökt in på gamla sorkbekymmer. Det var nämligen så att då jag var lite drabbades vår gata av en sorkepedemi och vår tomts häck drabbades väldigt hårt. Det var tråkigt att se de små gnagande liven äta upp den, och mest upprörd blev nog min far. Han skaffade, av förmodligen ren irritation men säkert av lite nöje också, fram ett luftgevär och satt och pricksköt på gnagarna. Trots att de var svåra att träffa lyckades han några gånger. Och av någon konstig anledning så skickade han mig, med en påse i handen, att plocka upp döingarna. Så där pulsade jag, en liten tös, omkring i djupsnön och letade döda sorkar.
Säg mig, är det konstigt att jag är som jag är när ni läser detta?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Hahaha! Ja där fick vi den psykologiska förklaringen till varför du är som du är. Nu när du säger det låter det helt logiskt att du var sorkupplockare som barn ;)
Skicka en kommentar