Vårskriket från Abisko

Det här med kärlek. Just det, kärlek. Eller, att vara kär.
Min personliga reaktion på kärlek är ju givetvis spontan, stor glädje. Man får okontrollerbara känslor som uppfyller kroppen, känslor som man vet att bara kärlek kan ge. Alla känslor är inte direkt hanterbara men vad man vet är att de gör en jäkligt gott och man låter dom härja runt, bäst de vill. Och spontant så vill jag ju givetvis dela med mig av mina underbara känslor. Jag vill att hela världen ska få veta precis hur lycklig och glad jag är. Ungefär som "vårskriket" i Ronja, så skulle jag vilja skrika ut min inre sprudlande energi. Men samtidigt som jag tar steget och öppnar min mun, skriker ut mina känslor till omgivningen, så blir jag genast mer sårbar. Det hela tar sig upp till en annan nivå. Jag blir offentlig och får en annan status. Synen på mig ändras säkerligen hos vissa människor och hos andra förblir jag den jag alltid varit. Men åter igen till känslorna här, som som sagt härjar runt bäst det vill. Och just därför skiter jag fullständigt i sårbarhet, eventuellt förändrad bild i andras ögon och offentlighet. Jag släpper allt. Vind för våg. Faller, och litar på att jag kommer bli fångad.

Vårskriket - Jag är kär, och jag mår galet bra!

Och till dig. Mängder av kärlek.